.

                                                                                       

En väldigt kär vän ringde och undrade om jag kunde hälsa på i veckan. Jag kände att det kunde vara ett ypperligt tillfälle att få något annat att tänka på och att få komma ifrån lite.
Så jag åkte till Lövånger och hälsade på där jag bott i några år (bla fött barn, jobbat på skolan, kansliet och spelat hockey)  Var riktigt mysigt att komma tillbaka iaf :) ! 

Fick sedan en impulskänsla att jag skulle åka till Varuhuset när jag lix var där (då det ju är så sällan man är i Lövånger nuförtiden då petra börjat ta bussen)

Känns alltid lite nostalgiskt att gå in på ställen man tidigare så ofta varit i.
PLÖTSLIGT så stod brudarna där !  

Marie & Jenny

Jenny och Marie som det var så galet länge sen jag träffat.. flera år rent vilket är HEMSKT!!!. (har ju varit förbi några gånger men då har de minsann varit borta ;) Men nu stod vi där igen och det kändes precis som igår.
Älskar när vänner är så lättsamma och man kan prata på som om man träffats varje dag. När de sen säger att "Det känns som vi nyss har pratat för vi läser din blogg varje dag" så känns det ju lite småkul faktiskt.
Var iaf sjukt roligt att träffas igen. (kram på er!)

Sen dyker det upp en glad kvinna och knackar på min axel när vi står där och pratar. Jag vänder mig om och där står då en ursprallig medelålders arbetskompis till mig och hon är exakt som hon var på den tiden.



Håll i er nu om ni inte hört detta ...
Det var ju hon som fick med mig till Umeå på en homeopatutbildning som hon gick.
Jag skulle vara en patient till de ca 20 eleverna. Läraren var från tyskland så jag krävde en tolk så klart ;) . 
När man suttit och berättat om sina symtom. En känsla jag hade då var att det kändes som att armarna drogs ner mot golvet. Jag blev då utkörd från rummet och satt där ute på en stol väldigt länge för att då vänta på dommen och vad jag skulle få till hjälp. Hur som helst så kändes det jättespännande då läraren kom så långt bort ifrån. 

Jag blev inkallad igen .. satt i en stol då rak framför alla vuxna elever och då säger han på engelska då: 

"Vi har nog hittat vad som du behöver" Jag sken upp överlycklig. 
"Jo det är nog så att du egentligen är ... en hund! Det är nog därför dina armar vill dra sig neråt, för att du egentligen vill gå på alla fyra. 
Du är ju en sån som jämst står där glad och viftar på svansen. (ööh jaha!?)
Sen att du inte gillar djur så mycket att du vill ha någon är för att du känner dig för lik dom och känner de som ett hot. Därför tänker vi skriva efter piller som innehåller hundmjölk . (!!!!!!!!!!!!!!!)

ja ni hörde rätt... EN HUUUUND !!!!!! haha... Im a f.....  dog                                             
                                                                                                                                            

Menar HALLÅÅÅÅÅ !!! ja ni kan tänka er som känner mig... jag höll på att DÖÖÖÖÖÖ... menar hur lätt är det då att hålla sig. Jag blev ju så klart knallröd i fejset och ville bara brista ut i skratt då detta för mig lät så kopiöst komiskt. Men där satt man och alla andra var störtallvarliga. 
Tänkte så klart även där på dolda kameran men det var det inte heller utan någon vecka senare så damp det ner en pillerburk i brevlådan.  Nåväl nog om henne... (väldigt trevlig människa, var inte hennes fel med denna diagnos men visste dock inte om jag skulle hälsa eller hoppa och skälla lite busigt på henne när hon kom ;) 

Sen går jag då vidare till kassan och där sitter en kassörska och säger:
"Men visst är det du, vi har stått här bak och försökt titta om det verkligen var du som var här igen, vad roligt att du hittat tillbaka igen"  
Hurmf... jisses och jag som var helt säkra på att ingen skulle känna igen mig efter alla dessa år... Fick genast panik att jag såg så fruktat risig ut så det var det dom skulle komma ihåg tills nästa årtionde :D 

Trippen gav mig iaf massor och det var verkligen värt svängen då jag nu har laddat batterierna lite igen. 

Så vad tror ni detta kan vara ?




Någon som kommit på det ? :)



Så var man hemma från stresshanteringen. Fortfarande tåras ögonen över direkt man pratar om framtiden och vad som ska hända med min jobbsituation. Riktigt stressad över detta. Inte lätt att stressa av när tiden jag har på mig att bli fullt frisk känns som imorgon och hela tiden flyttas närmare. (de har ju dessutom sagt att jag förmodligen aldrig kommer att kunna jobba heltid och då förstår jag inte riktigt hur de tänkt) Nåväl, det får lösa sig.

Min bil är ju lagad äntligen, startmotorn och avgassystemet bytt.. pärlan lever igen!!!  men tror ni inte att oljelampan börjar blinka IGEN (vi har ju just fyllt på olja) så är du expert på detta så berätta gärna hur dyrt det blir !
Lyser inte jämt utan lite nu och då bara.

Idag lyser iaf solen så man borde ju gå ut en sväng, men orkar rent inte, ska bara...ska bara... ;) Har tagit en rosa GI-drink idag få se om jag får i mig tillräckligt med vitaminer som det står att den ska innehålla. Något fel måste det iaf vara då jag fortfarande är konstant rastlöst hungrig.

Nu ska jag mysa lite med barnen som just kommit hem från skolan.. :)

Vet att jag lovat att inte skriva så mycket om min sjuka kropp...
men behöver bara skriva av mig lite så kanske det lättar lite i mitt huvud...  


Ja så har man haft denna grymt jobbiga dag... möte med F-kassan, läkaren, min arbetsgivare, stressterapueten och ja .. lilla jag då...
REGLER REGLER REGLER... var väl i stort sätt det jag minns av mötet. Allt snurrade runt i hela huvudet redan efter 10 minuter. Hjärnkaos av högsta graden då diskussionerna gick varma fram och tillbaka och hade jag inte varit så stel i nacken hade det nog sett ut som jag sett på en tennismatch. Fokuserade därför blicken på texten på en pepparkaksburk för att försöka förhindra tårarna att tränga ut så länge det bara gick.

Resultatet från F-Kassans köpta 3-dagars utredning i umeå lästes upp av F-kassan och det var väl inte det roligaste man varit med om när det iaf hade varit trevligt om det frågats om det var okej att alla fick ta del av allt, om det nu skulle måsta läsas upp rätt och slätt (som ju var rätt personligt i vissa delar och vissa saker fick mig att känna mig riktigt värdelös och oandvändbar som människa ska jag vara ärlig. Tror ni skulle förstå om ni hört sättet det läste upp det på, var inte bara jag som reagerade på detta heller. Det var som att jag inte var där utan pratades som att jag inte var i rummet. "Hon kan ju inte, hon kunde ju inte heller, det visade sig att hon inte ens klarade av att, hon hade svårt att minnas enkla ord t.o.m"
Men det värsta av allt.... "så man kan säga att hon lider av en hjärnskada"  Vilket läkaren och terapeuten förvånande tittade på varandra och snabbt förklarade att detta inte alls var en hjärnskada, utan flera klart och tydliga utbrändhetssymtom) Men där tappade hon mig iaf... jag blev ingen igen.  Nu hade jag inte bara ont i hela kroppen utan helt plötsligt fått en hjärnskada ....
  
Där i papperna från utredningen tyckte de iaf att jag inte bör jobba inom två år då jag har dessa speciella och allvarliga symtom. Medans DET då ABSOLUT inte går med F-kassans nya regler  (man ska ju numera i stort sätt vara frisk medans man är sjuk, och att man "borde" kunna bestämma att NU ska jag bli frisk direkt! för att reglerna säger det...humm.. känns inte som någon där uppe lyssnat på mig när jag bett om det hittills men vem vet..får fortsätta önska). 

Nåväl så ifall jag redan nu VISSTE att jag innan sista Juni INTE kommer att kunna jobba HUNDRA procent, så skulle jag söka mig till ett annat jobb istället tyckte Fk. Dvs kunde jag redan nu då veta att jag inte kommer att kunna jobba fulltid , så var det ingen ide att jag var anställd där längre. (!!??)  Där gick våran långsiktiga rehabplan i graven.

På det "nya" stället så skulle jag då få på mig till årskiftet då jag även DÄR skulle måsta jobba 100 procent. Min chef tyckte att detta var väldigt märkligt då de ju i papperna från utredningen skrivit klart och tydliget att jag nog förmodligen ALDRIG kommer att kunna jobba dessa 100% .Så då blev ju detta ett konstigt krav helt plötsligt. Speciellt när de är så villiga att ha mig kvar på företaget, trots att jag varit borta så länge. (Menar hur vanligt är det i denna tid). 

Jag satt där och hörde alla prata, rösterna lät som att jag själv låg i ett akvarium. Jag blev mindre och mindre och vågade inte titta någon annanstans än på kakburken för jag kände att tårarna hade börjat rinna. Bit ihop, bit ihop tänkte jag, men det gick inte längre. Kände mig helt förtvivlad och tom. 
Jag hade ju dessutom varit så nervös så länge inför detta möte. Min chef hade dock försökt peppa upp mig och förklarat att inget kan ju hända, för de hade ju redan fått våran plan, och tyckt att det såg bra ut.Nu gick den planen helt i stöpet redan efter några minuter då hon ändrat på det hon sa sist.
Regler regler regler....F-Kassan har nya regler. 

 
Jag vill ju inget hellre än att bli bättre och ta mig ut i jobbet så smått  och träffa mina vänner som jag trivs med så galet mycket. 
MEN det kommer ju att ta tid och det förstår och säger ju alla. Jag har ju en tendens att lägga in 5:ans växel lite för fort för att jag blir så glad om det känns lite bättre en dag och då kommer ju alla bakslag som ett brev på posten. Har ju nu lärt mig att bromsa och kanske hålla mig och dessutom acceptera att det "räcker" att köra på 2:an eller max 3:ans växel som mest, ÄVEN en något bättre dag, vilket är rätt stort för mig. 

För något år sedan kunde jag ju inte ens gå, hann t.o.m inse att jag nog inte kommer att ta mig någonstans utan ett rullande hjälpmedel. Så med de senaste nya medicinerna är jag så klart jämföreslevis med den tiden så mycket bättre tack och lov. :)

Verkligen lycklig över det och att jag nu faktiskt KAN följa med barnen på deras aktiviteter om jag har en bra dag, 
DET är lycka för mig :) 

Jag har blivit visad in i hjälpmedelsvärlden och det finns ju faktiskt hur mycket som helst som kan underlätta ens vardag så man kanske orkar en extra timme.  Fick ju dessa av min snälla arbestkompis.

Att då stressa sig frisk från utbrändhet, vibrerande och överaktiva nerver, smärtor i hela kroppen, tremor i händer och käkar, hårda smärtimpulser i skelettet, de högersidiga bortfallen av känsel och reflexer är tydligen det jag borde fixa och det gör mig bara ännu mera frustrerad och orolig om jag inte kan uppnå detta i tid... 
De vill visst kolla upp någon hinna runt ryggraden och även se till diskarna, samt att jag skall gå på mera behandlingar och utesluta vissa diagnoser.
    
Tack och lov att jag har världens bästa arbetsgivare och att läkaren och stress.t  verkar tänka till mitt bästa är mer än guld värt. Vet inte vad jag hade gjort om jag inte haft det stödet. Vet heller inte hur jag med ord ska kunna beskriva min tacksamhet.

Fick iaf min efterlängtade cortison-spruta i min inflamerade skinka efter nästan 3 månaders värk. (Har väl bitit ihop lite väl länge så jag får väl skylla mig själv) 
Min arbetsgivare påminde läkaren att han skulle ge mig ett stick innan vi gick...  tack och lov för jag var totalt borta i mitt kaos och hade totalt glömt bort detta.

Tur man inte är spruträdd iaf. Sprutan var INTE liten (Minst 2 meter ;) och jag LOVAR att den visste vart den tog. Kan knappt gå ikväll utan det blir bara värre och värre, men det ska väl bli bättre med tiden hoppas jag.. :D 







 

Har ju haft någon sorts inflamation i högerskinkan i snart tre månader, och nu har jag väldigt svårt att ställa mig upp när jag suttit. Trodde det skulle gå över av sig själv men icket.
Har iaf nu smörjt in högerskinkan med dundersticket Linnex. (Blev tyvärr lite många strykningar inser jag nu när det ärligt talat känns som jag har ELD i baken !!!!!  ja alltså skinkan då ;).... bränner bränner BRÄÄÄNNER !!!
Ska visst max strykas med två tunna strykningar och det var ju bara uppvärmingen till min behandling inser jag nu. Får hoppas man kan sova trots detta misstag.

 

När jag kom på jobbet igår så låg dessa två på mitt skrivbord. Min snälla rumskamrat Inger Moberg hade tagit med dessa två köksredskap som varit hennes mammas. (Dessa har många läkare rekomenderat åt mig).
Så snällt så :) Perfekt till mina onda fingrar när man ska skära ost och bröd. Grymt tacksam ! :)

Varit på jobbet och pratat med min snälle vän och VD/chef idag. Otroligt hur mycket han ställt upp för att försöka hjälpa mig tillbaka här i livet trots mina smärtor, känner att han ärligt talat bryr sig. Finns för lite av den sortens arbetsgivare har jag förstått när man berättar för andra. 
Inte lätt att gå i motvind när man redan är så svag. Då behöver man all hjälp man kan få för att ta sig igenom allt från små vindpustar till de riktigt stora stormarna.
I dagens samhälle ska man helt klart vara frisk för att orka vara sjuk.
Har man dock omtänksamma glada och positiva människor omkring sig så känns ju livet så mycket bättre.

Man kan behöva lite push'ar för att våga ta sig framåt och lita på att man fixar det... speciellt när man varit en trasdocka som knappt kunnat gå i flera år och man liksom hamnat i en bubbla bortom allt. När man sen börjar bli bättre börjar nästa kamp att lära känna sin nya kropp, sin sänkta kapacitet och förmåga att utföra saker man tidigare gjort utan att tänka. Som en äkta tävlingsmänniska kan ni kanske förstå hur enormt svårt detta är att allt går sååå sakta helt plötsligt :)  Sen att kunna sätta stopp när man inte pallar mera, trots att man är van att bita ihop lite extra (och sen legat några dagar extra bara för att inte visa att man är vek ;)

Men bara jag tänker positivt så är det ju inte hela världen med lite värk... Det kan man ju lära sig leva med trots att man hade gjort vad som helst för att slippa den.
Bättre fokusera vad man KAN göra ändå :) 

Jag kan ju göra supermycket jag för fyra år sedan var helt säker på jag inte skulle kunna göra mera. 
Jag kan följa med mina älskade barn på deras aktiviteter (även om jag bara sköter markservicen så kan jag iaf vara med nu) 
Jag kan fota lite med hjälp av alla snälla männsikor som givit mig fotohjälpmedel som fjärrutlösare (pga mina skakningar,) Stativ osv... 
Jag har så smått tagit mig tillbaka till mina arbetskamrater och mitt kära jobb Optronic som jag längtat så sjukt mycket efter.
  
Nej oj jag är så tacksam att jag fått den hjälp jag fått...

Tack




En bild på min son Melvin

Har varit borta nu ett tag från bloggen som ni kanske märkt :) Har varit så mycket nu ett tag och jag har bara velat ta det lugnt när jag haft en ledig stund.
Har varit och sorterat i mormors lägenhet, sett lite filmer(vilket jag inte brukar ha ro till) , börjat plocka tomtar, varit till tandläkaren med min halva tand, alltså bara den som satt kvar i mun ;) ... men ska tillbaka igen nu på tors för en helkoll så där lär det ju inte bli billigt det heller.

Har ju dessutom ett måste (!!!) i att köpa nytt avgassystem innan besiktningen... tror tyvärr inte jag kan övertala dem att det inte gör något då den låter som en folkracebil även om barnen tycker det låter superhäftigt ;) 

Idag var ju äntligen alla barnen samlade. Petra kom med sin pappa mitt på dagen och Maja, Moa och Melvin har snickrat och täljt pinnar i stort sätt hela dagen i det lilla förrådet  Magnus nu börjat riva i. (soon min nya walk in closet ;)  Detta rum görs dock nu endast provisoriskt för att vi ska få in Maja och Moas grejor någonstans när deras rum ska byggas om till två större rum. Men SEN kanske jag får min garderob där uppe för mina skor, kläder och väskor som lixom inte får plats längre ...fattar bara inte hur detta kan komma sig :) 






Medans Mange åkte iväg för att vakta på hockeyn så hade ju Melvin sin efterlängtade hockeyträning igen :) och OJ vad duktiga alla blir för varje gång. Maja och Petra gick dit och hem följde även Moa med på en promenad medans jag skjutsade hem hockeykillen i bilen. 

Har sen suttit och ringt runt för att försöka få tag på ved. Någon som vet av någon ved så hör MER än gärna av er för nu är det inte många klabbar kvar. 

Är det någon mer än jag som känner att Julen är över och man vill plocka bort allt redan nu ? Vet inte om det har med den tidiga julpyntningen på stan flera månader innan jul eller varför jag kännt så nu de senaste åren.

Någon som undrar hur det går med mitt nyttigare liv ?


 

Ja så var det ju den sista dagen på min utredning i Umeå. 5 timmars tester för huvudet och kroppen. Var TOTALT färdig och somnade direkt jag kom hem med så ont att jag trodde jag skulle gå av.
Hann dock på Söndagen njuta av syrrans gratisvarmvatten ;)  Samt äta lite av mitt favoritslisk "Glass med chips" (Funkar även med strips och mjukglass) 



 

Herregud vad halsbränna jag har numera. Har knappt haft det i hela mitt liv men nu känns det som att jag fullkomligen sprutar eld. Vaknar på nätterna och har så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
För någon dag sedan fick jag vända i dörren på jobbet och fick kasta mig in på Coop för att se om det fanns något åt detta. Tog mig dock bara till Lokan. Trodde väl att jag skulle kunna släcka branden i halsen med den. Fick dutta i mig tills jag kom hem och kunde ta lite samarin. Nu har Magnus dock skaffat Pepcid Duo åt mig.

Har ni något annat tips på vad man annars kan göra för att få bort detta ? och vad bör man INTE äta/dricka ?

Det kan väl inte ha med stressen och dessa mikrouppvärmda kopparna va ?